Resultatmässigt ett av de sämsta åren någonsin. Första gången misslyckade tentor, för allra första gången ligga efter i studerna, och första gången sen 2011, gymnasiet, singel. Ensam på helgerna. Men utanför resultaten... Ett år av svåra beslut, prov på den där styrkan som inte går att träna upp. Insikten om att den enda som säger åt en vad man ska göra utan att avsluta med "men du får bestämma själv..." är den där envisa rösten på insidan. Den som sitter långt inne och vägrar hålla tyst. Som tvingar en att göra saker som på kort sikt krossar en totalt, den enda som man inte kan tjafsa eller argumentera med. Den rösten som totalt struntar i dina känslor eller planer. Men också den som jag tveklöst tror på när den säger att jag gjorde rätt, tog rätt beslut. Den enda av alla motstridiga tankar i huvudet som skriker starkare än det dåliga samvetet. 

 

Alla planer är inställda, alla drömmar förblir drömmar. Jag kan inte föreställa mig framtiden längre fram än till nästa vecka. Det är som att ha gått vilse i en skog, plötsligt vet jag inte var jag är, var jag är på väg eller hur jag ska komma dit. Men magkänslan säger att jag svängde rätt.

 

Så jag fortsätter att gå.