Trilogin skriven av Suzanne Collins utspelar sig i ett framtidssamhälle. Landet Panem är indelat i tolv distrikt som styrs av Huvudstaden. Katniss Evedeen, huvudpersonen, är en av de fattigaste invånarna i i Distrikt 12, där de flesta vuxna invånare jobbar i kolgruvor. Hennes egen far dödades i en explosion i gruvan, men inte innan han lärde henne att jaga. Jakten, som förser hennes familj med mat och något att byta mot andra varor, är dock olaglig. Huvudstaden kontrollerar distrikten och styr med en järnhand, för att undvika ännu en revolution likt den som skedde under det som refereras till som "den mörka tiden". Men den kraftfullaste påminelsen om hur uppropet krossades och om regimens fullständiga makt, är de så kallade Hungerspelen. 

 

Varje år, på slåtterdagen, väljs en flicka och en pojke i åldern 11 - 18 ut som deltagare. Reglerna är enkla: Den som överlever får åka hem. Splarna tas till en arena, ett stort men begränsad område där de måste hitta mat, vatten, skydd och vapen. Och döda alla andra spelare. Showen sänds live och det är obligatoriskt att titta. 

 

När de fyller 11 år får varje invånare sitt namn skriven på en lapp, nästa år får man en till lapp och så vidare. Men det finns ett krux. Eftersom de flesta människor i distrikten är fattiga, kan man skriva upp sig för matransoner mot att ännu en lapp med ens namn läggs i skålen - därmed ökar risken att bli uttagen till Hungerspelen.

 

Berättelsen börjar på  slåtterdagenmorgonen. Katniss oroar sig för dragningen, både för sin egen skull, men ännu mer för sin bästa vän Gale, som har fått skriva upp sig för matransoner många gånger. Det kommer som ett fullständigt chock när hennes lilasysters namn ropas upp. Prim har precis fyllt 11 år och hennes namn finns endast på en lapp. När lillasystern är på väg fram skriker Katniss plötligt att hon anmäler sig som frivillig deltagare.

 

Hon får åka till Huvudstaden för att bli stylad, filmad och intervjuad innan spelen börjar. På ett effektivt sätt skildras skullnaderna mellan det fattiga och desperata Distrikt 12 och den glänsande, lyxiga, överdådliga Huvudstaden. Medan Hungerspelen är ett gissel för invånarna i distrikten, är de höjden av underhållning i Huvudstaden. Som läsare blir man efter bara några sidor invaggad i hopplösheten som råden i Distrikt 12 och ilskan hos Katniss och Peeta, den manlige deltagaren, när de ankommer till Huvudstaden i all dess prakt. 

 

Boken är fängslande i ordets verkliga bemärkelse - det går inte att släpa ifån sig den. Handligen kompliceras ytterligare ju längre berättelsen pågår. Peetas och Katniss relation, det faktum att en av spelarna är en elvaårig flicka, Rue, som ingen tror har ens skuggan av en chans att överleva, allt vävs till ett nät av problem som är omöjliga att lösa utan blodspillan, hemska och sorgliga scener.

 

En del av det jobbiga i boken är vetskapen om att åtminstonde några av karaktärerna man har lärt känna och tycker om oundvikligen måste dö. Vissa deltagre framställs dock (och det är intressant) som "karriärister" det vill säga, de tränar till hungerspelen och ser det som en ära att vinna. Denna syn gör att både Katniss och läsaren har mycket lättare att acceptera, nästan önskar, deras död. Trots att de är lika oskyldiga till sina förfäders brott, lika utnyttjade av Huvudstaden, tvingade att dö eller döda för underhållningens skull, vill man att de ska bli dödade. Varför? Dels för att vi självfallet håller på Katniss, dels för att det skjuter upp dödandet av Peeta och Rue som vi lärt känna. Men också därför att de inte har något emot att vara en bricka i regimens spel. De ses som skyldiga, vilket de inte är. Det är regeringen som är skyldig, men regeringen finns inte på arenan. Därför projicerar man (andra deltagare, deras tränare, läsare) sin ilska och hämdlysnad på de som finns till hands. Karriärister, de som frivilligt spelar regimens spel.

 

Första boken i serien, Hungerspelen, är gnistan, det som får en att köpa och sträckläsa de andra två. Böckerna är enormt underhållande, dramatiska och verkligehetstrogna. I den kamp för frihet som följer i Fatta Eld och Revolt är inte Katniss, eller någon annan för den delen, någon superhjälte eller övermänniska. De blir djupt skakade av all död och brutalitet. De tar felaktiga beslut som leder till död för andra, de tvivlar på sig själva, och långt ifrån alla viktiga karaktärer överlever.  Men trots all spänning, trots hur realistiskt både situationer, känslor och reaktioner beskrivs, så saknar särslikt andra och tredje boken det djup som man hittar i de bästa böckerna.

 

Den första boken har filmatiserats, och Jennifer Lawrence är som klippt och skuren för Katniss Everdeen. Filmen följer boken ner till de exakta replikerna, och är en av de bästa jag har sett på länge. Men böcker erbjuder mycket större möjlighet till djup och förståelse av karaktärerna, särsklit när den är skriven i jag-form, och den möjligehten utnyttjas inte till fullo i trilogin. Det ska däremot tilläggas att jag läser otroligt snabbt, och jag kommer läsa om dessa böcker för att försäkra mig om att jag inte i farten missat de suptila nyanser som kan göra stor skillnad. Förhoppningsvist är det så. Jag gillar Katniss och böckerna, och vill ha den känslan att allt som händer i boken händer mig, inte Masha mig, utan Katniss mig. Och så känns det på vissa ställen, speciellt i första boken, men jag önskar att det var så från första bokstaven till sista punkten.