Förra året fick jag glasögon för att mitt närseende har blivit sämre. Men jag har haft svårt att lägga märke till detaljer mycket längre tid än så. Jag behöver avstånd för att uppfatta bilden, ser inte träden men väl skogen.

 

Få saker ger mig så mycket perspektiv som att återvända till Serbien. Ibland är det som att jag har en väldigt skarp gräns mellan vad jag kommer ihåg som barndom och inte. Förvisso var jag bara en dag äldre den 14e september 2002 än den 13e, ändå jag tänker aldrig på mina första 2-3 år i Sverige som en del av min barndom. Kanske är det därför som något med att åka dit får mig att se på mitt svenska liv med nya ögon. 

 

De första åren när jag åkte dit brukade jag försöka föreställa mig hur mitt liv hade sett ut om vi hade bott kvar. Men ju mer tiden gick, desto luddigare blev bilderna, det blev svårare att föreställa sig. På senare år är det något annat som börjar dyka upp i mitt medvetande när jag åker dit. Något som borde varit uppenbart för många år sen, men så var det ju det här med närseendet.

 

Det är nämligen skillnaden i var jag kommer ifrån och var jag är idag. Och då menar jag inte den persoliga utvecklingen, mognandet och liknande, utan tvärtom, omgivningen. Jag är född i ett land i krig, faktiskt mitt i den värsta konflikten Europa har upplevt sedan andra världkriget. För mig var det normalt att man köper bensin i två-litersflaskor på vägkanten, att strömmen försvinner ibland, att spara på varmvattnet och att värmen stängs av nattetid. Vi hade inte julklappar, vi hade istället nyårspaket, det brukade man få från mammas eller pappas jobb, och då var det en säck (egentligen en lite större matkasse) full av godis och någon leksak som låg under granen. Vi julshoppar inte, men jag kommer ihåg att vi brukade promenera i centrum där gatorna och torget kantades av gatuförsäljare och jag och min syster fick välja en prydnad var till julgranen. 

 

När jag var 6 år kom kriget. Det som knappt skulle kallas ett krig i jämförelse med vad jag nu vet hände i andra delar av Jugoslavien, men för mig som då gick i förskolan räckte det. Man har inga referensramar som barn, jag trodde att krig bara var en till grej som hände i livet. Jag kommer ihåg att min pappa pratade med oss om Kanada en gång och sa "I länder som Kanada är det bara krig var 500e år eller så" och att jag reagerade med häpnad och sa "Men om man föds i slutet av ett krig, så upplever man inte krig under hela sitt liv!" och detta gick bortom min barnsliga föreställningsfärmåga. 

 

Jag bor nu i Skandinaviens största stad. I ett land med barnbidrag, studiebidrag, där man välkomnas som exjobbare på drömföretag utan att ha någon som helst erfarenhet, där jag är nära att ta examen utan att behöva räkna med pappas kontakter för att hitta ett jobb. Jag som inte åkte tåg det första decenniet av mitt liv hoppar på och av tunnelbanan utan att ens tänka på det. Jag som brukade smyga in med mina kompisar i stadens enda varuhus för att åka rulltrappa kommer få vara på ett kontor som hämtat från framtiden. Jag som kom till Sverige med min pappa och syster och en resväska använder nu samma väska när jag packar för weekendresor. Den platsar nämligen som handbagage. 

 

Serbien har också blvit mer normalt. Inga fler visumkrav till Europa, och trots att det är ekonomiskt tungt fortfarande så är standarden enormt mycket närmare den europeiska. Mina kusiner reser mer än vad jag gör, lever mycket mer likt oss här än oss från min barndom. 

 

Jag skriver inte det här för att klaga. Jag hade den bästa barndomen jag kunde tänka mig, jag hade inte bytt bort den mot något i hela världen. Hade jag fått välja så skulle jag inte ändra på en enda dag. Men jag börjar inse nu hur mycket den skiljer sig från den barndom jag hade haft om jag hade varit svensk. Och jag börjar också förstå mitt behov att rätta folk när de antar att jag är född i Sverige, min kanske irriterande vana att jämföra svensk mat, väder och liknande med den serbiska till fördel för den senare. Min egen irritation när jag gång på gång, år efter år, behöver förklara att jag inte firar något alls den 24 december, min frustration när folk frågar varför inte det. 

 

Sverige är det land jag vill bo i. Det land vars skolsystem, syn på mångkultur och tolerans jag skryter om. Jag ser objektivt att Svergie slår mitt eget land med hästlängder i allt det som bidrar till ett bekvämt liv. Och jag är den första att skriva under på att ens etnicitet inte har det minsta med ens personlighet att göra. Ändå har jag ett behov av att markera att jag inte är svensk. Helt enkelt därför att det finns delar av mig, erfarenheter som har påverkat mitt sätt att tänka, miljöer som har gett sitt avtryck på mitt temperament, ett helt språk vars grammatik och komplexitet ger mig förtroende att ge mig i kast med allt vad germanska och latinska språk har att komma med, som inte hade funnits där om jag hade varit svensk. Jag hade helt inkelt inte varit den jag är om jag inte hade blvit född i den lilla, okända staden på 68 000 invånare.

 

Och jag är faktiskt ganska nice.