Sommaren. Herregud vilken sommar. Det började med att än en gång i år flyga ner till Spanien, denna gång till Barcelona med min syster. Vackra Spanien med sitt ännu vackrare språk. Jag skulle kunna åka dit varje år bara för att prata och lyssna. 

 

Vi bodde på hostel mitt i l'Exiample, tjafsade dagligen, promenerade, åt timslånga frukostar och choklad på vår lilla balkong. Konstanterade båda att spansk mat är förjävlig men att Barcelona är imponerande. 

 

Väl tillbaka i Svergie väntade jobb, broinspektör/tågvarnare/chaufför. Har aldrig kört så mycket bil som i sommar, men det var roligt, och definitivt annorlunda än andra jobb som jag har haft. Tänk er att på måndagmorgon åka iväg mot Värmland, spendera dagar med att klättra upp och nerför banvallar, kämpa sig igenom meterhögt gräs, busksnår och bäckar, lyssna efter tåg samtidigt som man mäter ballastdjup och antecknar. Och sen på fredagen sätta på sig finbyxorna och åka in till kontoret och vara allmänt stockholmsk. 

 

Fredagkvällar spenderade jag för det mesta i Tyresö, i början på alla avskedsfester när utbytesstudenterna en efter en började åka hemåt, och senare för att hålla Kata sällskap. Har ätit många ungerska frukostar den här sommaren. 

 

Juli kom, med den semestern, och självfallet regnet. Hela västeråsvistelsen känns som en enda lång regning eftermiddag, och mer än så tänker jag inte säga. Så när Saina föreslog att jag skulle komma till Paris lät jag mig övertalas, och packade än en gång mina väskor och satte kursen mot Arlanda. I Paris väntade värmen, världens mest oorganiserade flytt, indiska luncher och ännu mer promenerande. Men det bästa var att åka bil med Saina igen, sjungandes för full hals, i vetskap om att det är väldigt få av mina vänner som delar min idé om bra musik. 

 

Men sommarens absoulta höjdpunkt var Balkan. Den tredje resan ledde till Belgrad, min äldsta kusins studentstad där man behöver serbikt pass för att komma in i studentkorridorerna, där inga klackar är lägre än en decimeter, där det inte är något konstigt med att spendera 4-5 av dagens varmaste timmar drickandes Sex on the beach och IceCoeffe. Där vi träffade turister som försökte lära sig serbiska och serber som trasslade in sig i sina egna försök att snärja oss flickor. 

 

Alltför snart var det dags att sätta oss på den alltid lika varma och överfulla bussen för en tre timmar lång resa mot Kraljevo. Kraljevo är min hemstad, hur liten och hopplös den än må vara. En av fördelarna med småstäder är att om man befinner sig där tillräckligt länge så springer man på folk. En dag när vi var och badade dök jag helt enkelt upp ur vattnet framför fötterna på min bästa vän från grundskolan. Just hon har inte Facebook så jag blev himla glad att träffa henne. Och i Serbien gäller samma som jag en gång skrev om Spanien - det är meningslöst att göra upp planer, saker bara händer och utvecklas av sig själva. Jag hann sitta på Atos och dricka morgonkaffe, bada på flera ställen, äta vegansk pizza och gå ut och dricka mojitos med tjejkusinerna. Men återigen tog tiden slut och vi packade ner oss i min morbrors till taket fulla bil och började bergsklättringen mot Montenegro och Boka Kotorska.

 

Boka är en sund, en helt enorm sund i Adriatiska havet, kantad för det mesta av småstäder förbundna med byar och en enda busslinje, Blue Line, som fungerar ungeför som nattbussen i Harry Potter - du ställer dig vid vägen och vinkar när den kommer förbi, den stannar och plockar upp dig, och när du vill av ropar du "Utgång" och så stannar chauffören. Världens smidigaste. 

 

I och med att vi bodde i en av byarna hade vi ungefär sex meter mellan ytterdörren och vattnet. Hela upplevelsen var en lyx, Montenegro är så oförstört, så naturligt, så nära. Alla går bara runt i badkläder, vi blev bjudna på födelsedagsfest hos våra grannar, dansade barfota i regnet, och när vi kände för ombyte, hoppade vi bara på Blue Line och åkte in till Kotor, vilket är den närmaste staden. Den omringas av en gammal stadsmur, men eftersom hela landet består av inget annat än berg är det såklart en mur som man ömsöm följer ömsöm klättrar uppför. Men väl däruppe.. Utsikten går inte att beskriva, och faktiskt inte heller scenen. Det finns inga skyltar för turister, inga avspärrningarn, inga förbjudna områden. Ruinerna bara är där, tillgängliga och likadana som de alltid har varit. Det finns ingen som hindrar dig till att klättra upp till ett hustak och sätta dig vid kanten varifrån det stupar rakt ner, svänga benen över kanten och ta en öl. 

 

Den näst sista natten var den sk Bokeljska noc, Bokas natt dvs en karneval i staden. Det var den bästa kvällen på hela sommaren. Vi missade fyrverkeriet eftersom vi var i en kafana i någon sidogata, där det spelades ex-yu musik, där vi lärde alla närvarande fransmän, italienare och, tja, alla intresserade utlänningar "hur man dansar på Balkan". Jag skojar inte - ringen av människor som dansade ledda av min yngre kusin bev så stor att ett kamerateam filamde oss en bra stund. Stället stängde kring tre på morgonen, men vi hade träffat så underbara människor att vi inte var hema förrän kring klockan fem - ett par timmar innan de vuxna i hushållet började gå upp. 

 

Men som allt har ett slut, så även vår vistelse i hemlandet för i år. Väl i Sverige väntade de bästa människorna från KTH, somliga av dem har varit på utbyte oförskämt länge och andra har man kanske inte lärt känna än. Semester i al ära, men nu har terminen börjat, med allt vad det innebär i form av skola, jobb, läxhjälp, volontärarbete... Som jag nyss skrev till David - jag gillar när jag ser att jag gör något nyttigt.

 

Så att i hegen väntar insamlingar till flyktingarna på Lesbos, volontärarbete hela helgen, med paus för Annas födelsedagsfest på lördagkväll, då även Helena ska firas i hufudstaden, och längre fram förhoppningsvist den stora klassfesten som jag och Cattis ordnar, kick-off med Läxhjälpen, en blixt från klar himmel med idé till masterarbetet och choklad i obegränsade mengder som man inte blir tjock av (det sistnämnda något orealistiskt, men önska går ju).

 

Puss på alla