Sjukt hur man kan bli överrumplad trots att man visste vad som var på väg. Jag visste ju i princip att jag skulle komma in, men fick ändå mental kramp när jag läste att jag blvit nominerad till Universidad Politecnica de Valencia. I augusti får jag alltså packa mina väskor (gud, måste köpa väska) och bege mig söderut. Byta klimat, kultur och kompisar under ett halvår. Igår var jag fortfarande i chock, besvarade alla frågor med "Äh, det löser sig hahaha *hysterisk skratt*" men tror att jag först nu börjar inse. Det här är seriöst det knäppaste jag har gjort. Hur sjutton ska jag klara mig i ett främmande land, där jag inte kan språket, utan Rogin som hittar mina borttappade minustecken? Jag önskar att jag kunde ta med mig Kathy och Masse också (den ena av praktiska, och den andra av sentimentala skäl) men det funkar ju inte riktigt så. Åh Herregud, hur ska det här gå?