Lördagskväll i Valencia. Den första lördagen på mitt utbyte, vilket innebär att första "arbetsveckan" i språkskolan är slut. Kan inte direkt påstå att skolan har varit ansträngangde hittills. Så fort jag kom dit första morgonen fick jag göra ett prov och prata med vad som visade sig vara den mest stränga läraren (läs: Rosa) som placerade mig i vad jag tycker är en för låg grupp. Så nu har jag pluggat och kommer göra det imorgon också så att jag på måndag kan gå dit och tala om (med förhoppningsvist god vokabulär och i rätt tempus) att jag ska hoppa upp till en annan grupp. Hoppas också på att arbetstempot är lika lågt när jag väl börjar det riktiga univeristet, men har mina misstankar om att det inte riktigt kommer vara så.

 

Utanför skolan då? Vardagen här är mest av allt absurd. Ta till exempel precis den här stunden. Jag sitter med båda fötterna på stolen eftersom golvet är för äckligt att nuddas med bara fötter, dessutom har min rumskompis Magdalena från Polen råkat tappa ett glas och vi har ingen bra utrustning för att få bort allt, så det ligger små glassplitter över hela golvet. Mitt emot mig sitter Chen, aka Patricio, från Kina, dricker vin och pluggar spanska. På soffan till vänster om mig sitter Shing Hao (tror jag. Jag försöker verkligen lära mig namnet), Korea, med sin dator. Dessa killar kommer vara min flatmates nästa halvår. Andra kvällen jag var här pratade vi och insåg att alla tre letade efter boende, och eftersom jag hade svårt att hitta en värd som skulle tillåta att jag fick besök av kompisar och pojkvän slog vi tre ihop oss och hyrde en hel tom lägenhet som vi alltså ska dela hela nästa termin. Vilket är så himla konstigt och trevligt att det inte ens verkar verkligt. Precis som allt annat de senaste sex dagara. Jag menar, hallå? Valencia? Spanska? Palmer? Jag? I ett halvår? Va??

 

Jag hade tänkt redogöra för vad jag gjort och hur staden är. Men som oftast tar känslorna över från huvudet när fingrarna börjar skriva. Kan liksom inte ta in de stora grejerna, hur lång tid jag kommer vara här, hur himla vacker den här staden är, hur hopplöst ensam och förrvirrad jag känner mig vissa stunder. Hur ont det gör att vara långt från min pojkvän och hur stolt jag är över att jag vågade ge mig ut på det här själv.

 

Så istället kan vi lista den här veckans hanterbara tankar:

 

• Har äntligen hittat en case för min mobil. Tydligen måste man åka till en pakistansk butik mitt i china town, mitt i Valencia för att hitta tillbehör till Nokia. Men den är rosa och superfin.
• Shared student apartment är det värsta möjliga upplägget för studenter som bor i lägenheterna 2-3 veckor eftersom det resulterar i att ingen orkar hålla rent. Igår hade vi städmorgon och det är lite bättre nu, men det är verkligen på den lägsta accepterbara nivån. Som att köket är rent eftersom jag desinficerade det, och alla plockar undran efter sig, men alla golv är smutsiga och jag misstänker starkt att madrasserna inte har blivit vädrade sen dinosaurernas tid. Trots att det är 26-27 grader på natten sover jag invirad i mina Västeråslakan efterom jag inte vill röra varken madrassen, väggen eller gardinen ens om någon skulle betala mig.
• Koreanska och kinesiska namn är ömöjliga att uttala. Polska däremot kan man förstå i nödfall, exempelvist för att fråga vad någon närvarande i rummet heter utan att de ska fatta det.
• Kaffe i Spanien suger, det tog en vecka innan jag fick ordentligt kaffe och det var (såklart) på en italiensk restaurang.
• Taxichauföfrer är trevliga och hjälpsamma, både med att gå ut från taxin och leta efter rätt trappuppgång och med att rätta ens grammatik.
• Det är meningslöst att göra upp planer i Spanien, det gäller bara att följa med strömmen. Du kanske går till en kvällslektion som slutar kl 1 på stranden med dålig paella eller går hemifrån med folk du precis träffat och kommer tillbaka med påskriven kontrakt som bekräftar att ni nu hyr en lägenhet tillsammans. C'est la vie, as the french would say.