"People accept without questioning, belive without weighing the choices, join the pack because in a culture where convenience rules, real individualism is too hard work. Thinking takes too much time: it get's in the way of immediacy of the online experience"

 

 

Några av många tankvärda ord jag läste i en artikel i Psycology Today. Någon hade delat den på min tidslinje. Någon av de extremt få personer som har något intressant att dela på Facebook. Något som inte är vines, bilder från gymmet eller katt-jävla-videos. 

 

Jag blir rädd. Jag går på ett av Sveriges finaste universitet, men det är sällan jag hör någon nämna en bok de har läst. Jag kan inte kolla på tv utan att se reklam för reality program med innehåll lika inspirerande som ett hål i väggen. Jag har fått lära mig att svenska ungdomar i genomsnit är aktiva på 25 (!!) sociala medier. 

 

Finns det en gräns? Kommer vi komma till någon punkt när någon inser att man inte kan visa vad som helst på tv så länge huvudpersonerna är ännu mer korkade än den genomsnittliga tittaren? Kommer folk ledsna på att se sina vänners middagar och bebisar och katter, så att vi taggar ner lite med Facebook-tittandet? Eller är vi på väg mot en normalisering av telefonen vid bordet, B-kändisar på bästa sändningstid och sportnyheter som får längre tid än inslag om krig?

 

Engelska skolan, utan tvivel den skola i Sverige med bäst resultat, har mobilförbud på skoltid. Hela skoldagen, inklusive rasterna. Jag inser att det är att driva det för långt, men jag kan inte låta bli att tycka att det kanske skulle behövas på fler platser. Det pratas ju trots allt om förbud mot rökning på perronger och uteserveringar - vi ska ju "fasa ut" rökningen, begränsa de platser där barn och ungdomar utsätts för rökare. Vore det omöjligt att "fasa ut" reality program och begränsa hur unga utsätts för sociala medier?