Min pappa har sagt till mig någon gång att "Det som gör sig bra på film är dåligt i livet, och det som är bra i livet blir dålig film". Jag tror något liknande kan gälla all sorts konst, och med viss ansträngning kan kanske bloggskrivande klassificieras som konst (det är ju trots allt skrivande). Det jag menar är, det blir väldigt svårt att skriva när man känner att saker går bra. Vilket skulle innebära att det i själva verket är en större konst att berätta om positiva saker än negativa, utan att det låter som skryt.

 

Det som går bra för tillfället är faktiskt skolan. Det känns som att min riktiga utbildning började på mastern. Jag trivs mer och mer för varje kurs, trots att de blir svårare och att jag verkligen har känt mig korkad vid ett par tillfällen denna termin. Men till skillnad från min första termin på KTH (konstigt förresten att tänka sig att det här blir den sista...) så är det värt det. Jag får äntligen räkna på broar och snacka examensarbete och jag blir så uppspelt av det att jag får svårt att sitta still. Det är möten, och uppstartssnack och det konstiga är att alla dagar är så olika varan och att jag trivs med det. Vanligtvis är jag en rutinmnniska, det känns tryggt att ha fasta, dagliga rutiner, men den här terminen har det känts som att jag har väntat i det sista med alla beslut och så har det blivit bra ändå. Till exempel har jag knappt planerat något någon helg, och ändå har jag inte haft tråkigt eler suttit overksam hemma en enda helg son i somras. Saker bara...händer.

 

En annan fantastisk del av vardagen är jobbet. Trots att jag har somnat av utmattning flera gånger på vägen dit och att tanken på att behöva lämna skolan kl 4 har gett mig dåligt samvete i ett par år nu, så glömmer jag det när jag sätter mig bredvid någon som vill förstå ekvationer eller ser utvecklingen hos alla våra elever. Vi har ett otroligt gäng i år. 

 

Men det finaste av allt är ändå mina klasskompisar. Jag har ju nämnt det förut, men jag börjar verklgien uppskatta alla så mycket mer nu när jag inser att det är ett par månader kvar i klassen. Snart blir det exjobb och sen... Jag vill vill säga att det är dags att bli vuxen, men ärligt talat har jag trott det flera gånger redan och det har inte inträffat än. Så jag låter bara den meningen vara oavslutad.