När jag skulle komma hit var jag rädd för att det äntligen skulle avslöjas. Sanningen, eller åtminstonde vad jag i vissa stunder tror är sanningen. Nämligen att jag egentligen inte är så j*vla smart, har mest memorerat lite formler och haft allmänt tur på alla tentor hittills. Men så berättade Helena för mig att det tydligen är en vanlig känsla hos kvinnor - rädslan för att bli avslöjade som "egentligen inkompetenta" och jag bestämde mig att jag inte ska vara rädd för det. Vilket ju var lite lättare sagt än gjort.

 

Den här veckan, hittills, har jag haft vad som kändes som fem hundra föreläsningar där jag fattade noll. Nadamente. Förargande nog beror det inte alltid (ska jag vara ärlig så inte ens oftast) på att jag inte förstår spanskan eller att läraren pratar för fort. Det beror på att jag har glömt allt som har med matriser/differentialekvationer/trippelintegraler och annat smått och gott attt göra, samt på att allt det andra som jag ändå kunde hyfsat bra (låt oss vara ärliga - mattekurserna var ingen höjdare för mig ens på mitt adopterade hemspråk) men det andra, som betong och konstruktionslära, betecknas och kallas annorlunda här så att det tar svinlång tid för mig att ens förstå frågorna. 

 

Men (och detta är ett stort men) jag får ganska mycket hjälp av mina kurskamrater. Och med ganska mycket menar jag allt från förklara frågorna, förklara ekvaionerna, skicka spanska Eurocod (Eurocódigo) till mig, förklara beräkningarna och till och med låta mig skriva av inlämningsuppgifterna (jag vet att just den biten är en björntjänst, men det här är första egentliga veckan så jag bryr mig faktiskt inte). Men inte bara det. I flera kurser ska man arbeta i grupp, och jag har inte behövt leta upp någon att jobba med, eftersom folk har kommit fram till mig och erbjudit mig att jobba med dem, och jag kan inte beskriva vilken lättnad det är. De frågar om jag har någon att äta lunch med, frågar om Sverige och KTH i föreläsningspauserna, whatsappar och säger "jag sitter på Casa de Alumnos, kom om du vill". Spanien är på intet sätt ett land där jag kan tänka mig att bo permanent, men det spanska folket har verkligen fått mig att känna mig välkommen.

 

Och nu till det jag brukar börja mina inlägg med, var jag är, vad jag gör och vad jag borde göra istället. Jag sitter utanför Casa de Alunmos, som på KTHiska blir Nymble och på svenska Kårhuset. Runtomkring mig är det nästan bara palmer, men som jag precis upptäckte, sitter jag under en gran. Man kan ta tjejen från Sverige, men inte Sverige från tjejen, verkar det som. Jag sitter här och väntar på att Erasums kontoret ska öppna eftersom jag känner att mitt liv börjar bli lite väl isolerat från de andra utbytesstudenterna och vill göra något åt den saken. Och jag skriver (uppenbarligen) blogg trots att jag egentligen borde läsa på inför övningen (práctica) i min brokurs (Concepción de Puentes) som är imorgon. Och jag borde verkligen, verkligen, försöka göra klart mina inlämningsuppgifter i konstruktionskursen (Amplicación de Análasis de Estructuras) eller för den delen min geokurs (Diseno estructural de cinemtaciones). Vilken som helst vore bra att göra eftersom jag inte gjort en endaste uppgift utan hjälp av andra. Men vi får se hur det blir med den saken. Senast kl 6 tänker jag går hem eftersom jag verkligen måste köpa ett täcke och lite mer varma kläder. Det är knappt så man kan ha linne och sandaler på morgonarna nuförtiden(men så kan man det ändå). 

 

Så sammanfattningsvist... jag börjar trivas. Verkligen. Och jag börjar känna mig mer och mer hemma här på universitet, hemma, i stan, på cykeln och spårvagnen. Det är underbart fint här, och om jag bara kunde lista ut hur jag kan överföra grejer mellan min mobil och min dator så kunde ni se lite också. Men som det är nu får ni nöja er med Figur 1 nedan (som inte gör campus rättvisa - mest för att campus inte riktigt kom med). Alternativt skicka ett WhatsApp meddelande på mitt vanliga nummer. Gör förresten det ändå. Som sagt, om du läser det här, så saknar jag dig förmodligen.