I minnet har mitt barndom flytit ihop. Det är inte så stor skillnad på att vara sju och nio, så fram till flytten till Svergie känns det som att livet bestod av dagar som var varandra exat likadana, upprepades årstid efter årstid.

 

På hösten började skolan. Och varje dag efter skolan packade vi ihop oss i vår röda Peugot 205 som länge var min favoritbil i världen. Och åkte till deda Branko, min farfar.

 

Deda var också länge den bästa jag visste. Han frågade alltid så fort vi kom hur det var i skolan och jag svarade pliktskydligt varje dag att det var dumt i skolan. Och han skrattade och blev förvånad och undrade hur det kan vara dumt i skolan varje dag?

 

Sen kunde vi hjälpa till med något projekt. Det byggdes alltid något. Deda var den som visade oss hur man blandar betong, som lärde mig ett knep för att komma ihåg åt vilket håll man skruvar åt ventiler och som alltid svarade på alla frågor. Det är jag och deda som har planterat vindruvan som är nu flera meter hög, deda och Sasa som byggde garaget. Vi fällde alla tre ner det stora kökrsbärsträdet som blivit sjukt efter bombningarna så att det kom ut klåda överallt längs stammen, och planterade ett nytt. Och jag minns inte ens hur många gånger vi planterade om diverse blommor och buskar för att se om de skulle passa bättre på något annat ställe.

 

Var det för kallt eller mörkt eller regnigt för att vara ute fanns det alltid vässade pennor i en glasburk och en hög papper åt oss att rita på. Deda använde aldrig pennvässare, han använde alltid en liten fickkniv för att vässa pennor, och använde sen samma kniv för att skala äpplen. 

 

Hade vi riktigt tur, så fick vi sova över hos deda. Lyckan! Man behövde inte duscha på kvällen, eller använda glas för att dricka - det var bara att dricka direkt ur flaskan. Vi kunde sitta och berätta vitsar, välja tv-program (men inte långfilmer), hjälpa till att kontrollera om vi vunnit en miljon på Lotto, och ibland tog deda ner sin skrivmaskin och vi fick skriva, noga övervakade. Ibland gick vi ut och satt på verandan, eftersom det fanns ljus - det hade deda själv fixat, och han visade hur man måste kombinera knapparna för att tända de lampor man ville ha.

 

Så fyllde jag 10, började i fyran och vi flyttade till Sverige. Ändå var det till Serbien vi for så fort skolan slutade och stannade tills den absolut sista dagen på lovet, ibland längre. vi fortsatte sova hos deda, han tog med oss till grannen Milinka som hade barnbarn i samma ålder, vi åt pannkakor och lyssnade på deda och Milinka när de tjafsade, och tjatade att de skulle gifta sig.

 

Det dröjde 6-7 år innan det blev märkbart, men allteftersom vi blev äldre förkortades besöken, vi slutade sova hos deda och spenderade fler kvällar i stan eller hos mormor. Trots det låg det varje gång, utan undantag, pyjamas på våra bäddade sängar hos deda, ifall vi skulle vilja sova där. Men det hände aldrig mer. 

 

Vi gjorde mindre och mindre saker tillsammans också. Det var inte längre roligt att bygga nya gångbanor och plantera. Jag såg till att alltid spendera i alla fall dagarna så mycket jag kunde hos min deda, och vi hade ändå ett sätt att umgås. Han gillade att prata en stund och sen satt han mest och påpekade då och då något han kommit på eller sa något om de förbipasserande grannarna. Jag satt bredvid med en bok i knät och svarade. Ibland kom en av katterna och då försökte jag plocka upp den och klappa den. Men de flesta katter och särsklit kattungar ville bara sitta i knät hos deda. Han sa till dem att de var knäppa som bara ville komma till honom, men han gav dem mat varje morgon. Det fanns alltid katter hos min deda. Det var han som lärde mig att man måste vara snäll mot djur, men också tålamodig.

 

"Den kan inte gilla dig på en gång. Det måste gå långsamt, och du måste vara snäll mot den hela tiden, till slut litar den på dig"

 

Han ställde jobbiga frågor och hade åsikter om precis allt. Men jag visste ungefär hur jag skulle svara och ta emot alla råd, vare sig jag tänkte följa dem eller inte. Så mycket vett hade jag att vett att inte tjafsa. 

 

De senaste åren har jag varit i Serbien en vecka varje sommar. Jag kunde inte pussla ihop en längre vistelse där med mitt liv i Sverige. Den som jag ändå lever de resterande 51 veckor om året. Och varje gång jag var där, kände lukten av varm asfalt, hörde mitt språk i öronen, blev bjuden att äta vid midnatt, och kunde plocka persikor direkt från träden och äta ville jag inte åka hem. Så förra året ville jag vara där längre. Jag stannade i två veckor. Och trots att mina mamma och pappa gjorde fullkomligt klart för mig att jag inte skulle ha dåligt samvete, att jag inte behövde känna att jag måste tillbringa varje dag hos deda så åkte jag dit varje eftermiddag (förutom två - tre dagar som jag och min kusin åkte på utflykt) och satt bredvid min deda och årets kattunge och läste eller satt och betraktade vägen och försökte förklara mina kurser och betyg. Jag åt dubbla luncher eftersom jag inte hade hjärta att tacka nej till att äta, trots hettan och trots att jag visste att mormor skulle bli sur om jag åt där istället för hos henne.

 

När jag väl var i Sverige ringde deda regelbundet. Han ringde för att höra sig för om jag hade tentor, hur tentorna hade gått, vilka kurser jag läste, om det var varmt i lägenheten och att jag inte glömde att stänga av spis och liknande innan jag gick ut. Och svarade jag inte direkt ringde han tills jag svarade. Annars ringde han till min pappa, syster, mamma, och runt igen. Och trots att jag ibland fick stå och skrika på tunelbanan (han hörde lite dåligt) var jag faktiskt alltid glad att höra från deda. 

 

Han sa varje gång, oavsett hur jag tyckte att det hade gått på tentan, att "För studenter är det både att klara och kugga tentan, så oroa dig inte, det kommer bli en superstudent av dig!" och sen skrattade han. Om han frågade hur det var på universitetet svarade jag som förut, att det var dumt varpå han skrattade och svarade "Fortfarande dumt?"

 

Själv ringde jag sällan, då bara för att gratta på födelsedagen eller någon högtid. Dels för att jag visste att deda ringde regelbundet, och dels för att det är dyrt att ringa utomlands från mobilen.

 

Just nu skulle jag gladeligen betalat tio gånger den vanliga avgiften för att ringa ett samtal. Min deda dog i måndags. Begravningen var i onsdags och vi var alla på plats. Med ingen varsel överhuvudtaget hade vi alla släppt allt vi haft för händer för att vara med på begravningen. Jag är glad att jag var där för att ta farväl. Men jag kan inte låta bli att fråga mig själv. Varför kunde jag inte, en endaste gång på de tolv åren jag bott i Sverige, släppa allt på samma sätt, och åka och hälsa på min deda? Hälsa på min deda en helg under hösten, så vi kunde äta vindruvorna vi planterat tillsammans