Sånadär dagar när man inte blir hungrig till middagen, eftersom det var alldeles nyss man åt lunch. Inget har ändras, inte ljuset, inte det man gör. Man tycker att tiden skulle släpa sig fram men det rinner på, det forsar fram och jag är inte riktigt med. Jag förväntade mig att tempot skulle sänkas lite, men nej, jag är uppe i varv med allt. Pluggar jag den ena tycker jag att jag borde plugga det andra, är jag med en person funderar jag på när jag ska sitta med nästa, och så slutar det bara med att det blir pannkaka av allt. Känns det som i alla fall. Ibland tänker jag att jag vill bara prata klartspråk med alla, men egentligen vill jag bara att folk ska spänna av lite.