Tänkte reflektera lite över mitt första år på KTH. Men mest för att rättfärdiga att jag gnällde så sjukt mycket på det i början. Ja, det var omoget, och det mesta kom väl av rädslan inför något stort och nytt. Och en del av nollningen (än en gång bevisat-inte min grej) och jag hade otur med min första mattelärare ( hemsk, hemsk, hemsk man). Men jag orkar inte. Därför att det skulle kännas konstigt, eftersom jag har vant mig, det är ju mitt liv och jag trivs som fisken i vattnet. Jag har alltid haft en crush på Stockholm, men nu har jag förälskat mig på allvar i den staden. Egen lägenhet, där jag kan alltid läsa ifred, kolla på vad jag vill på TV utan att någon utvärderar det åt mig, äta min egen mat, och gå runt utan byxor (underskattat). Jag vet att man inte vuxit upp förrän man skaffat jobb och barn och slutar vara pank för att man köper nya skor och linnen, men jag gillar att vara vuxnare än på gymnasiet. Inget är perfekt, och jag saknar min grabb när jag är i Sumpan, men det har faktiskt inte varit så farligt, och jag tror det löser sig också, så småningom. Kan jag fixa hela första året på KTH utan omtentor så fixar det sig nog också. Jag tror väl fortfarande på min vän Helenas ordspråk: "Äsch, det löser sig"

Annars har jag sen sist varit på tentapub (den absout roligaste festen/utgången sen alla Nv08C-fester), varit i Luleå och totalförstört min dygnsrytm (tydligen är två dagar med exakt samma ljus dygnet runt allt som krävs), grillat med klassen (som jag saknat familj nr 2), varit på Masses student (sååå himla roligt, så himla snygg kille), tagit igen lite deep-talk med Helena (för Twilight och disskussioner om att sova naken är så djupt) och börjat jobba (älskar att jobba. Man går hem kl 4 och sen behöver man inte lära sig något på hela dagen). Har också fått reda på min fysiktenta (E!! Så jag snittar fortfarande C-på KTH!) och fått uppgifter jag ska presentera på Studybuddy för att konkurrera om jobb på Matteakuten. Jag tänkte de skulle vara enkla och jag bara skulle behöva göra de tydliga, en det är grejer från senare kurser på gymnasiet, så nej, man är fan aldrig fri från matte. Men det spelar ingen roll, för idag känner jag mig som Superman!!