Jag har landat i en ny balans, mer oförutsägbar, mer dynamisk, och där jag trivs mer. Jag längtar inte bort, vilket faktiskt är en lite bisarr känsla. Det verkar vara inprogrammerat i oss att simma uppströms, kämpa mot strömmen, men ibland så komemr man till lugnare partier där man känner att man skulle kunna stanna. Problemet är att slutar man simma så drar stömmen ner en igen. Det är ju typiskt att jag trivs som (för att löpa linan ut med metaforen) fisken i vattnet såhär mot slutet av mastern, när det är lagom nära till att avsluta KTH åren, bli utkastad till en ny tillvaro som jag inte kommer fatta något av. 

 

Men istället för att filosofera skulle jag kunna ta och berätta vad jag gör. Vilket är en blandning av Matlab och fester, sightseeing och jobb, otroligt lite sömn och fantastiskt fina människor. Jag var så rädd för tomma helger och att behöva intala mig sälv att "Det är skönt att kunna vila" och "Jag ville ju ha en dag helt utan förpliktelser" men fuck det, det är bara lögner jag säger till mig själv när jag inte har något att göra. Istället har jag knappt fått andas under helgerna, det har varit besök, fester och utgångar, Skansen, skärgården och Drottningholm, volontära och plugga. 

 

Våren har varit tung, och sommaren värre, men balansen har tippat över. Jag skulle till och med säga att jag är okej med allt, om det inte var för den där gnagande rädslan att det kan tippa tillbaka när som helst.