Det finns generellt sett två anledningar till att jag inte skriver på ett tag. Det ena är att det är sol och fint och jag gör så mycket att jag inte hinner sätta mig ner och skriva, och det andra (nyligen upptäckta) är att det är regnrekord i norra Europa och jag gör ingenting värt att nämna. Gissa vilken är anledningen till den senaste frånvaron?

 

   Hursomhelst så har vädret börjat skärpa sig och varit hyggligt senaste veckan. Jag försöker verkligen, verkligen springa, men jag hittar inte motivationen, så det blir oftast massa promenader. Så det var en trevlig överraskning att klara 5 km på Björnön på 35 min (dålig tid, jag vet, men jag brukade ligga på runt 30 min när jag var i bra form).

 

   Och idag åkte vi äntligen till Gröna Lund. "Vi" skulle ursprungligen varit jag, Masse och massa hans kompisar, men det blev inte av. Sen försökte vi dra ihop "Vi" nr 2, alltså jag, Masse, och massa mina kompisar, men det rann också ut i sanden. Men, third is a charm, och idag åkte jag, Masse, min syster och hennes pojkvän (Max, aka Rodriguez aka Bävern) till min fina fina Stockholm och lika fina men inte lika myckt mitt Djurgården. Vi tog en promenad från centralen via Sergels torg, Kungsträdgården och Strandvägen och jag visade stolt upp min studentstad.

 

   Det första vi gjorde på Gröna var att åka fritt fall. Och inte den lilla, som jag trodde, utan den stora med fallhöjden på 80 meter. Jag trodde jag skulle dö. Vi kom gaaaaaaaaaalet högt upp, och sen fortsatte vi att åka uppåt i en minut till (tror jag). Sen släppte den. Fyyy fan säger jag bara. Har aldrig skrikit sådär i mitt liv. Men nu har jag gjort det och hade jag inte gjort det då skulle jag aldrig göra det - när vi sen fick se från avstånd hur jäkla högt det var fattar jag inte hur vi ens kom på tanken. 

 

   Resten av åkandet var bara kul, lagom spännande och g-krafter (Masse fick en fysiklektion i en av köerna - man ska inte slänga omkring med ord som g-kraft utan att kunna redovisa för dem) fast jag kommer nog ha ont i halsen av skrikandet ett par dagar. Det bästa var nog "Kvasten" som är en jättesnygg röd (ny?) bana och en bana i trä (twister tror jag den hette) som bjöd på 6 g-krafter och 50 graders lutning (sjukt kul och sjukt läskigt). Och jag älskar Jetline, den hederliga ljusblå tåget som är lagom spännande utan att vara minsta obehaglig (förutom ibland). 

 

  Allt som allt, skitrolig dag, åkbandet kommer sparas som ett fint minne. 

 

  Känner också att jag behöver skriva ner att jag har kännt mig väldigt deppig senaste veckor, ogillat allt och alla, och jag vet inte varför. Jag vill inte veta heller, jag kan inte analysera känslor, men jag vill bara att allt ska kännas som när man precis klivit av en livsfarlig berg-och-dal-bana. För det är så himla onödigt. Och så fort man berättar om det (eller skriver om det?) så blir det bättre för man inser att det inte är så himla farligt som man trodde. 

 

  Japp, sannerligen en bra dag idag =)