Alltså skolan. Hade det inte varit för alla matriser jag inte kan diagonalisera hur mycket jag än försöker och att alla mina slitsama beräkningar visar sig vara triviala så skulle allting vara en semester. Förra veckan dog jag lite, jag var i skolan 10 timmar varje dag, vilket jag pallar när jag delar dessa timma med Rogin och Karima och mina morgonkompisar, men att sitta själv och googla egenvärden eftersom jag har glömt all matte jag en gång knappt kunnat är fan inte okej (parantes. När man googlar på vad som helst matterelaterat på svenska är det armins extraövningar som alltid är bland de första träffarna. Stoltheten över att vara en KTH-jugge alltså). 

 

Men det fina då? Det fina är att jag fortfarande upptäcker nya delar av gamla stan. Att gå ut både fredag och lördag och dansa till bästa musiken. Att sova 5 timmar och det är helt okej. Att möta svenskar i allmänhet och trevliga västmanlänningar i synnerlighet. Att komma till skolan och kunna lyssna på musik. Att råka hitta precis den bok jag ville läsa och spendera en molnig eftermiddag i soffan med att läsa och äta chokladflingor. Att skypea och chatta med de bästa människorna i Sveriges olika städer. Att se fram emot skolan för att det finns folk man vill träffa. 

 

Och så fortfarande palmerna.