Walking gets to boring when you learn how to fly

Igårkväll kom "Ängeln från norr"!! Liz och Henrik hämtade hennne när hon steg av Arlanda Express (som tydligen kostar 260 spänn! Det är dyrare än till Västerås och tillbaka!) och jag mötte dem efter tunnelbanespärrarna. Insåg att jag krympt Helena i tanken när hon var så mycket längre att hon lyfte upp mig i kramen.
Symptomerna från obygden började dyka upp så fort vi gick på, Luleåtjejen fattade inte riktigt hur man står när det är "mycket folk" men det bästa var nog när vi steg av i Sumpan och jag skulle driva och sa "Sluta stör Helena, hon måste ta in allt det här. Det här är fler bilar på en gata än hon sett på två månader" och hon svarar med "Det värsta är nog att det där är sant".
Sen var det hemlagat (jag är världens bästa kock), och sen fastnade vi framför bilderna från studenten in på småtimmarna. Upphör aldrig att förvånas över hur länge vi kan diskutera längden på ärmarna på folks klänningar.
När jag vaknade på morgonen efter drömmar där jag försökte förstå en algoritm för att kunna byta religion(?) så insåg jag att Helena hade haft med sig Norrlands mörker. Första morgonen sen jag flyttade hir som jag fick tända ljuset, fast jag har gått upp typ samma tid. Det var ju sista gången hon får hälsa på kan vi väl säga.
Nu har jag följt med henne till Sundbyberg Station, hon är på väg till Västerås och en lunch med Jennzie McKennzie och jag ska nog ta och sätta på mig ett par byxor och pallra mig ner mot Näckrosen. Blå linjen mot Akalla -där är jag som hemma (fast jag åker åt andra hållet på morgonen).
Imorrn är det fredag, alltså blir det kladdkaka/äppelpaj (jag som bjuder den här veckan) lära mig att jobba med den nya gruppen (men samma ämne, fast jag klagar inte-bajsarbeten är bara bra) och rulla mot Västerås, en snygg man som väntar, en catwoman-outfit (om jag lyckas) och vänner utklädda till Gud vet vad. Livet <3